Tup 10 ruck 2UU9
10. Ben Frost - By The Throat
Läskigaste skiten jag hört sedan Lagerbäcks post-Trinidad&Tobago-presskonferens 06. Vargarna på bilden sjunger verkligen på skivan, bara en sån grej. Oberäknelig, nattsvart ambient som förmodligen hade placerat sig högre på listan om jag bara hade vågat lyssna på den mer. Smakprov här: http://www.youtube.com/watch?v=ts5-00Aii_Y
9. Polvo - In Prism
Årets obligatoriska gubbruck, behöver inte krångla till det. Bra riff, bra tight, bra låtar. Med ena foten på gamla Sonic Youth-skivor och den andra på disten, FUCK YEAHHH!11 Skivan var i ärlighetens namn sådär på sina ställen men hade en av årets absolut mindre dåliga låtar i Beggars Bowl, döm själva: http://www.youtube.com/watch?v=InYNhLIfC2o
8. Supersilent - 9
Gjorde årets dummaste karriärdrag när de sparkade sin trummis, en av de bästa flintskalliga slagverkare som finns (lista kommer), men lyckades på kuppen göra en av de mer spännande och bokstavligen experimentella skivor jag hört. Efter att genom åren förfinat sitt sound med en rigg man troligtvis kan styra kryssningsmissiler med fick de tre virtuoserna för sig att istället att undersöka varsin Hammond-orgel och inget annat. Jag är övertygad att de här killarna kunnat göra musik med varsin kapsylöppnare om de så önskat. Det är musik som letar, men det är också musik som hittar. Oftast låter det som något man hittar ute i rymden, någonstans mellan USS Enterprise och den där planeten Sun Ra måste åkt hem till. Bjuder på ett smakprov på hur de alltså inte låter längre: http://www.youtube.com/watch?v=t6-PlpmFc-c
7. Tortoise - Beacons of Ancestorship
Hip-post-jazz-beat-electronica-trummor-Morricone-rock-kraut-skägg-y2k-hop. http://www.youtube.com/watch?v=TG0BxJsRQLA
6. Sunn O))) - Monoliths & Dimensions
DDDEEETTT ÄÄÄRRR DDDOOOOOOOOMMM…. OOOCCCHHH DDDDEEETTT ÄÄÄRRR SSSÅÅÅ MMMYYYCCCKKKEEET MMMMEEERRRR….. DDDDEEEETTTT ÄÄÄRRR SSSÅÅÅ MMMYYCCCKKKEETTTT MMMMMEERRRR… (Det är också hipstermetal!) Det är lätt att peka ut saker som inte hör hemma på den här skivan; tromboner, Ligeti-körer etc. Det är däremot svårare att skilja dem från helheten när man väl hör den, och inte bara för att det fortfarande finns en godkänd mängd öronbedövande (jo faktiskt) gitarrer kvar i mixen. Varenda detalj känns övervägd och genomtänkt, vilket ju å andra sidan inte kan vara så svårt med tanke på att det går så jävla långsamt. Innehåller också årets mest tårgripande tribut i Alice: http://www.youtube.com/watch?v=sKUOapQIl9w
5. Flower Corsano Duo - The Four Aims
Chris Corsano är en frälsare, en Messias. Michael Flower är en av de där långhåriga killarna som hänger lite vid sidan av honom och för en massa väsen. Som ni förstår är det svårt att inte bli religiös. Även om deras första skiva ihop (Radiant Mirror) var ännu mer av ett uthållighetstest på både medverkande och lyssnare, och kanske en hårsmån vassare, så bjuder duon här på en större mångfald och fler oväntade infall. Flower håller sig fortfarande främst till sin sk. japan banjo, som bringar de skönaste av drones när han så önskar, medan Corsano går lös på lite vad som faller honom in, vare sig det är slagverk eller hemmabyggda träblås. Trance music utan färggranna byxor och visselpipor (nåja). http://www.youtube.com/watch?v=UkU_j2F9KCo
4. Jim O’Rourke - The Visitor
Det förlorade geniet som alla älskar att gilla återvände alltså äntligen till musiken 2009. Jag hoppas fortfarande att han en dag får bli filmstjärna i Japan men tills vidare är jag oerhört tacksam. En låt, 38 min och ryktesvis tre miljoner spår i Cubase. Jim O sätter en enorm press på alla andra idioter som tror de kan göra musik på egen hand hemma i lägenheten med enbart en laptop och en handfull idéer. Om det är en klyscha att påstå att en skiva växer på en så väljer jag att spela det kortet nu, för det är ganska svårt att ringa in The Visitor på en lyssning. Det är lite som att titta på Lost, det är spännande och så första gången men det är först när man går tillbaka och kollar igen som man inser “Åh fan han dök upp redan där ja! Inte konstigt han är arg.” och kan se den röda tråden. Finns det något att klaga på angående den här skivan är det möjligtvis att omslaget saknar ett gulligt gosedjur som blir sexuellt utnyttjat, om än att en krossad discokula också väcker något perverst i en gammal gitarrunkare som en själv.
3. Zu - Carboniferous
Jag antar att det hjälper att vara italienare. Hopplöst misslyckad statsapparat, ett hett temperament och en historiskt konstnärlig ådra är tre saker som säkert gynnat tillkomsten av det här lilla berget. Det krävs dock mer än rasbiologi för att förklara Carboniferous; originaltrion bidrar i vanlig ordning med ett jazzinspirerat skronk och flyktiga improviserade ögonblick men skivan präglas bokstavligen hårdare av gästspelen från freak som Mike Patton och King Buzzo från Melvins. Det är tight och det är meckigt och det är på gränsen till metal, men ändå hela tiden för kul för att gå över gränsen. Och deras val av umgänge är fläckfritt även när det inte gäller gästmusiker: http://www.youtube.com/watch?v=iPN2_WrWiTQ&feature=player_embedded
2. Richard Youngs - Beyond The Valley Of The Ultrahits
En av tre (tror jag, slutade räkna i oktober) skivor i år från den rastlösa veganen från det skotska låglandet. Youngs släpp brukar kunna delas upp i två kategorier: 1) stillsamma akustiska folky sångbaserade grejer och 2) experimentella elektroniska avantgardistiska grejer. Ultrahits däremot platsar inte riktigt i någon av dem. Plötsligt har mannen fått för sig att göra en skiva med 10 perfekta poplåtar a 3 min, arrangerad med trummaskiner och smäktande synthar. Och det bästa av allt är att han gör det helt uppriktigt. Ibland får jag för mig att det är såhär en modern Sting skulle kunna låta i ett parallellt universum där varken tantrasex eller lutor existerar. En av de mer nyckfulla och intressanta skivorna från en av 2000-talets bästa musiker.
1. Stålar - Skeenden
BOOM! Skämtar bara. Men allvarligt, har ni inte tankat den än så gör det nu, den är helt klart värd de absolut noll kronor ni behöver betala; STÅLAR.
1. Dirty Projectors - Bitte Orca
Det är 1935, Robert Johnson håller hov på en juke joint någonstans i Mississippi. Plötsligt briserar en smutsig bomb och ingen på syltan överlever, ingen kan berätta om vad de upplevt. Spola till 2009 och Dave Longstreth kölhalas för att ha gjort en av de mest förutsägbara, intetsägande skivorna på flera årtionden, Bitte Orca. Tribunalen i Haag dömer honom för brott mot mänskligheten och Longstreth bestraffas att putsa montrarna på Rock n Roll Hall of Fame-muséet med en gammal tandborste. Orca Bitte. In och ut-vända gitarrfigurer som jag efter 30 lyssningar fortfarande inte lyckas räkna men likförbannat får på hjärnan, snygga NY-hipsters som levererar hednisk stämsång i stereo, riff som bankar och smäller som Zeppelin självt och så den där sista avgörande kryddan alla talar om, de punkiga afrikanska rytmerna. Välj vad som passar, det är lika bra alltihop. Poäng för initiativ, utförande och klass. Lyssna: Stillnes is the move
